Rom...

...var fantastiskt.

Vi har gått och gått och gått......ska skriva hela historien för er sedan, för det hände mkt roliga och lustiga saker på resan.

Åhh gud vad vi saknade våran Angus, finns inte ord för hur mycket. Ingenting i världen går upp emot hans reaktion när vi kom hem.

Han sov då så vi åt lunch som min mamma o pappa hade lagat åt oss. Sedan vaknade han, jag gick in till honom, han satt upp och grät. Jag ställde mej vid sängen och tittade på honom och sa -min Angus.
Han tittade på mej men var så nyvaken så han såg mej knappt, han förväntade sig nog dessutom inte att se mej där helt plötsligt.
Så lyfte jag upp honom, han tryckte sig emot mej och lade huvudet vilandes mot min axel, sedan tittade han upp, log så försynt men helt euforiskt.

Tittade på mej igen och log med hela ansiktet. Hans ögon var formade som små halvmånar och han lade ner huvudet för att vila mot min axel igen. Sådär höll han på ett tag.
Påminde sig själv om att vi faktiskt var hemma. sedan sträckte han sig mot Oskar och ville krama honom. Sedan satt vi där i soffan alla tre och han bytte famn titt som tätt och bara tittade på oss och skrattade av lycka, pussade och kramade oss hårt. Det var första gången som jag riktigt starkt kände hans kärlek till oss. Alltså det känner man ju varje dag, varje minut. Men detta var så starkt och så äkta och från ett barn inte ett spädbarn. Han var så glad så glad. Det var magiskt.